~ Ad Astra per aspera.

Fjorton dagar. Två veckor.
Jag har nu officiellt gått över gränsen för hur länge jag har varit utan min mamma, någonsin.. Och timmarna blir till allt fler dygn.
Såhär länge har vi aldrig varit ifrån varandra. Och det blir bara längre.
Jag saknar henne så mitt hjärta brister..

Jag har gråtit nästan hela kvällen, förutom den promenaden jag hade med Pontus.
Jag saknar Sandviken (!), även om jag mer än gärna vill bo kvar här för alltid.

Här syns stjärnorna trots att det är molnigt. Här kvittrar fåglarna på morgonen och ugglorna låter på natten. Husen är fantastiska och jag har fönster att sitta i.
När det kommer dagar som denna, har jag redan ett favoritställe att sitta på, och lyssna på tystnaden.

Jag saknar min säng, mina fiskar, familjen.. Alla mina små familjer..


Nästa helg får jag Träffa några av mina närmaste, i Stockholm. Det känns otroligt skönt, och väldigt roligt att få åka iväg lite.
Jag har valt bort projektbildaren-festen som är samma lördag, jag kände att det är allra bäst att få gå ut från grindarna utan att vara tillbaka samma dag - iallafall en gång.



Söndagen har varit mycket lugn.
Jag har gjort nästan ingenting..

Jag har ätit rosa våfflor till frukost med Emelie och Erik, jag har kollat klart på parallax, klippt håret på Elon, ätit upp mina ostkrokar, färgat håret på Emelie, ritat lite och promenerat med Pontus. Trevligt men något tom.

Imorgon börjar skolan igen.
Det är våran allra första helvecka med rörelseveckor! Det är Junis hela veckan, vilket känns helt okej.
Pluggar hellre rörelsekunskap än vad jag pluggar matte eller annat vanligt.

Nu är dock klockan mycket,
Och jag ska sova.
Godnatt söndag. Godnatt.