Oslo alltså. 

Det kan ha varit en av dom roligare resorna som

jag har åkt på, Min andra utomlandsresa någonsin.

Oslo levererade fantastiskt bra med både

fantastiska studiebesök och en fin sammanhållning 

i gruppen och mellan oss som var med.

.

.

.

.

På måndagen var vi på besök hos först

Maritastifelsen och deras Kafe Maritakafeet.

Det var otroligt givande och roligt!

Vi fick träffa fyra-fem äldre grabbar som berättade

om historien bakom Maritastiftelsen och deras

budskap och kunskap, Samt hur dom jobbade.

Vi fick gratis lunch hos dom, och som överallt annars

i Oslo, fick vi mackor till lunch. Syltmackor. ♥

.

.

.

Sen var större delen av gänget på stortinget,

Jag och Elin gick tillbaka till vårat hostel för jag hade

glömt fått med mig mitt leg, som var ett måste för

att komma in på stortinget. Vi gick även runt en sväng

på de mest centrala gatorna i väntan på det andra gänget.

När dom var klara gick vi direkt mot Oslos sprututbytesrum.

Även det var ett otroligt givande studiebesök.

Det är ett ställe dit missbrukare kan gå för att

få injicera sina droger med rena nålar och vägledning.

Dom tar med sig heroin, får sitta i deras rum och

bli höga. Jag vet ännu inte hur jag står i detta, men det

är väl bra att dom får rena sprutor (även om det inte är brist

på det alls i Oslo.)

Kvällen spenderades på resturang med hela gänget.

Maten var supergod, och vi hade det jättetrevligt!

.

.

.

.

Efter vår första natt i Norge var det dags för ännu en
dag full med äventyr på Oslos gator. 
Vi hade två inbokade besök under dagen.

Det första besöket var hos Hans-Olav, en äldre herre
som har jobbat som psykiatiker och någon slags forskare.

Han har skrivit en bok om alkoholbruk osv. 

Besöket var rätt tråkigt, jag förstod inte hans norska 
nästan alls, och det lilla jag förstod blev inte logiskt i mitt huvud.

Men han var trevlig, det var alltid något.

.

.

.

Besök nummer två, vårat allra sista besök var på
Toll Customs., Den norske tullen.

Det blev ett tre timmar långt besök, men det kändes
som att vi var där i bara en timme, så kul hade jag.

Först blev vi bjudna på helt galna mackor.
Lyxig räkmacka med massa grejer på och läsk.

Vi fick även wienerbröd som efterrätt till mackan.
Stor skillnad från syltmacke-lunchen på måndagen.

Sedan kom dom och pratade, och vi fick se en fin
powerpointpresentation, och vi pratade ännu mer.

Vi lärde oss mycket om droger och alkohol,
ännu mer om smuggling av droger, alkohol och konstiga
vapen, helt sjukt vad mycket skumma grejer det finns!

Vi fick se ett bildspel på några av Oslos centrala
drogmissbrukare i verkligheten, samt en lektion
i vilka droger som är förbjudna i Norge.

Vi lärde oss otroligt mycket hos Tollen, och det var
nog mitt absoluta favoritställe av alla.

Tyvärr hr jag inga bilder därifrån, var så uppslukad
i hela grejen att jag helt glömde bort min kamera.

Resten av bilderna kommer här iallafall.
Uppdatering med bilder från Pontus kanske kommer sen,

.

.

.

.

.

.

..

.

Och dessa bilder nedanför, är fotograferade av Pontus 'Chili' Sahlberg.

.'..

.

.

Etthundranittio dagar sedan flytten
och en natt i Norge. Har sovit helt sjukt dåligt.

Jag sitter just nu nere i lobbyn på Anker Hostel,
stället vi bor på, tillsammans med Lovisa och Elin.
Det är bara här vi har wifi än så länge, och jag
har inte haft så stor lust att blogga tidigare.

Resan gick helt felfritt. Vi bytte tåg i Kil,
och ja. Båda tågresorna gick väldigt bra.
Jag tappade min isbjörnsring två gånger, men blev
hittad nästan direkt efter letande.

Om ni vill ha lite mer utförligt vad vi faktiskt har gjort,
så kan ni kolla in klassens blogg på:
Projektbildaren.blogg.se

Där finns det även tidigare inlägg från olika på praktiker,
och från gänget som är i Köpenhamn.

Fredag, Har vid detta tillfälle inte så mycket at skriva.

I övrigt mår jag säkert bra, Har dock feber.

Skolarbetet har gått bra, vi har inte gjort så

speciellt mycket annorlunda denna vecka.

Jag, Ange och Lovisa har kommit igång med vårat projekt

om att göra ett seriehäfte till UNF, men mer än så
får ingen veta än. Så jag kan inte riktigt berätta om det tyvärr.

Det har blivit vår igen. Hoppas att det håller sig
denna gång. Jag vet inte vad mer jag har att skriva..

Jag ska klä på mig färdigt, platta håret och sen

är det dags för lunch. 

.

Efter lunchen börjar kaoset. 

Möte med oss som planerat, samt dom som vill följa med.

Ladda på busskort, ta oss in till Landvetter,

Handla alla ingredienser till den alkoholfria baren.

Träff på Studio 13, starta upp baren, 

Lära ut drinkar och recept osv till våran personal,

Rigga det sista, gå igenom det sista..

18.00 slår vi igång.. 

Känner redan nu hur jag kommer vara död

runt 19, och discot slutar 24. 

PEPP OCH TAGGA OCH HEJA HEJA.

Febern får vänta till imorgon.

Idag är det Torsdag. Imorgon är det fredag.

Imorgon börjar allt ståhej ordentligt med Club Zero,

och på lördag är precis allting med det över. Mycket skönt faktiskt.

.

.

.

På eftermiddagen tog jag och Alex en promenad 

i solen och åt glass. Kan vara det trevligaste jag

gjort på några dagar nu. Dels så var det varmt (läs: inte kallt)

i solen och glassen var god. 

Vi fick en chans att prata om absolut ingenting,

mycket mycket mycket uppskattat, såhär i efterhand.

.

Jag har även tvättat tillsammans med en vän,

men jag blev inte riktigt klar med våran tvätt, så vi ska

tvätta igen på lördag. Jag känner att jag måste ha kläder

till Oslo på söndag... Söndag, herregud.

.

.

Kan inte fatta att det redan är dags, Och om två veckor är

det dags för mig, Elin och Denise att åka till Övik i en vecka.

88 mil bort, Förbi lilla Sandviken och vidare..

En vecka utan slottet, skogen, min älskade.

Det blir iallafall för någonting bra.

Det är bara ca tre månader kvar nu.

Imorgon är det sex månader sedan jag lämnade
lilla Sandviken bakom mig, för ett nytt liv.

Och nytt är det verkligen!

Jag fick ett (begärt) mail från min käre mor idag.

Ett mail som innehöll en text jag skrev för

en massa år sedan, efter en av alla tusen jobbiga

dagar i högstadiet, Jag minns inte vilken klass jag gick i.

Jag tänkte skriva några rader ur den, 

för jag känner att någon gång måste den visas igen.

Jag måste visa för mig själv, hur långt jag har kommit.

Texten är skriven efter en händelse som uppstod
i Murgårdsskolans Aula, under en gästföreläsning

om brandsäkerhet. Alla lärare var på plats, samt ett
stort gäng brandmän i full utrustning. (heja.)

Texten är skriven av mig, vid vad som kan vara
åldern 14-15år, Baserad på verkligheten.

Det här var mitt svar, till den dagens händelse.
Och varje ord, är sanningen.

(Kommande är bara små uttagna delar av den hela texten)

.

.

.

.

.

"En sak som satte sig ganska starkt i hjärnan,

och i hjärtat bortsett från sparkarna, var ordet Hora.

Hora hora hora hora, det var ungefär allt jag hörde
resten av dagen. Hora hora hora hora hora

Det ekar fortfarande."

"STOPPA UPP EN JÄVLA EMOKNIV I FITTAN! säger dom."

"Nån vacker dag ska jag hämnas. Jag längtar tills den dagen
då det bara är mos kvar av era ansikten. Jag skiter i vad som
händer med mig, Jag kommer att sitta och le varje dag,
så länge jag slipper er totalt. Fyfan.
Tror ni att jag skriver det här för uppmärksamheten? Nej.

För det är ingen som uppmärksammar det speciellt ändå."

"..till läraren som satt precis bredvid. Vad fan tänker du med?
Varför vill du inte se?! Du måste ha hört när dom skrek hora
så högt som dom kunde?! VARFÖR I HELVETE reagerar du inte?
Ditt enda svar var 'ta av dig kepsen'."

"Första, andra, tredje.. fjärde sparkarna..
Jag var helt borta, som en närvarande blackout.
Ungefär, jag kunde inte röra på mig. Jag satt helt still."

"Ni kollade på mig med den där blicken.. Jag kommer
aldrig att glömma den. Den sa till mig att allting var
mitt fel, Att jag fick skylla mig själv."

"Mitt förtroende till alla på skolan har försvunnit helt, 

Även till handledarna, Till alla jävla lärare, Till varenda
levande själ som går där. Varför ska jag tillbaka?
Jag skiter i om jag kan 24 (x3+4) - 5..
Jag skiter i om jag vet hur vindkraft påverkar miljön,

eller varför blad är gröna. JAG VILL INTE TILLBAKA.
Mina såkallade vänner, finns inte längre. Känn er som luft."

.

.

.

.

Jag minns fortfarande händelen, som om det var igår.

Men det var nog hela den här texten, som blev början

på den räddning jag skulle skapa för mig själv ett-två år senare.

Min mamma såg den här texten, och agerade.

Jag kan aldrig tacka henne nog, för hur många kopior hon

skrev ut, postade till mina lärare, och vissa sparades i garderoben.

.

.

Jag förstår inte vad jag gör här idag, lycklig.

Jag sitter i ett litet rum, som jag bor i tillsammans med

en kille som är en av dom mest fantastiska människor
som jag har träffat, Har vänner överallt som tar hand om mig
för att dom bryr sig på riktigt, och jag är 60något mil hemifrån,

Och jag är lycklig. Jag sitter, med det jag drömde om då.

Nu är det som vilken dag som helst, men då var det

så långt ifrån en verklighet som jag kunde komma.

Jag har, för inte så länge sedan gått genom Murgårdsskolan

igen, och träffat mina gamla lärare. Jag har inte ännu
vågat möta min rektor, för hans egen skull, men det är
en annan historia. 
Men jag kunde gå i korridorerna, vara i aulan,

utan att känna panikångesten komma krypandes

som alla tidigare år med alla tidigare försök.

.

.

.

.

.

Kanske är detta fel ställe att ta det på, 

men jag har ingen mamma här att krama

och min pojkvän är ute på äventyr med vänner.

Jag inser allt mer, att få människor utanför
skolans väggar visste vad som pågick, trots

att blåmärkena var synliga och min ångest syntes

tydligt för vem som än vilade ögonen på mig.

Mina två+ år av psykisk och fysisk misshandel

ärrade sig fast hårt, men idag står jag på båda benen.

Jag har många att tacka för att jag tog mig hit.

Många, som inte ens har fått en skymt av ett tack,

för att jag inte riktigt har kunnat hantera smärtan

av vad som tidigare har hänt..

.

..

Ni ska få era tack snart, bara ni kan vänta lite till.

Jag måste få göra det här, ordentligt.

VOOOLLLEEEEYBOLLNATTA!

Inatt har det varit volleybollnatta här på Wendelsberg!

Klasserna har gjort lag, och tävlade mot varandra i

att spela volleyboll.

Våran klass körde på UNF-tema i orange-grönt.

Jag stod på läktaren och var hejarklack tillsammans

med Elon och Denise. Vi drog en hel del
UNFpropaganda och hördes nog över hela lokalen.

Det var kul till en början, men sen gick det bara utför.

Många var för fast i att vi måste vinna,
och humöret sjönk så fort vi förlorade första
matchen. Jag fick även en enorm utskällning

av någon jag trodde var en närmare vän än så,

och bestämde mig för att inte visa min ilska dagen efter.

Som sagt, kul till en början. Kunde ha mått bättre efteråt.

En vän, samt min kära tog hand om mig efter mitt fina 

utbrott av panikångest, och jag kunde somna gott

i famnen på världens bästa den natten ~ 

.

.

.

.

.

Sista bilden är stulen från Elon, och fotad av Alex :)

Andra februari. 2013-02-02.

Solen skiner ute, snön är helt borta.

Det är äntligen helg igen,

kvällen går åt till att tvätta kläder.

Min telefon busar med att ringa folk av sig själv,

Och sen inte låta när dom ringer tillbaka.

Men vad gör det om jag får smsa lite med folk
från Sandviken? Lite skönt är det, trots att jag inte 

längtar tillbaka dit, utan trivs fint som jag har det.

Vad som har hänt denna vecka?

Jag har varit ute och fotograferat tillsammans med Elon

i det fina vårvädret, Haft lektioner som har varit bra
och lektioner som har varit dåliga.

Jag har haft ett lågstadiedisco tillsammans med min
projektgrupp bestående av Ange, jag och Ellenore,
Samt Nina som är sjuk. Christoffer och Henrik hoppade på
istället för oss som inte orkar känpa lika hårt (mig).

Jag har mått sjukt dåligt psykist, men försökt fluffa

bort det med närhet och film. Men oftast medans Alex

har varit och spelat så har jag fått dom där få

timmarna med att faktiskt må som jag gör.. 

Kanske ingen som förstår att det tar hårt på mig

att behöva åka fram och tillbaka till akutmottagningar

och vårdcentraler eller att jag behöver må såhär utan

att någon alls kan göra något åt det.

Smärtan minskar, men problemet kvarstår.

Det bästa som har hänt denna vecka är att jag

dels har en fantastisk pojkvän som tar hand om mig

när jag har ont och är sjuk, utan villkor.

Men även att min käraste storasyster kom till mitt

slott på besök med sin lilla familj. 

Det var så underbart att få träffa henne efter två år

av att ha varit utan henne. Det var en stor energikälla

att få leka med henne, och med hennes lilla dotter på

tio månader. Jag saknar bebisskratten som skulle

kunna få vem som helst att smälta. 

Men just nu, för stunden, orkar jag ingenting.

Jag har färgat håret på Lovisa med ett leende,

och jag har kollat på film med Alex.

Men just nu, just precis nu

orkar jag inte med någonting. 

Jag har ont, jag är less på att ha det såhär

och jag vill bara bli frisk. Är det för mycket begärt?

Nu ska jag vänta på pojken, kanske gå iväg och handla

för att göra mat innan det är dags för tvätten..

Slänger upp lite bilder så kanske stämningen blir

lite roligare, än min negativa sida. 

Peace.