Det är bara ca tre månader kvar nu.

Imorgon är det sex månader sedan jag lämnade
lilla Sandviken bakom mig, för ett nytt liv.

Och nytt är det verkligen!

Jag fick ett (begärt) mail från min käre mor idag.

Ett mail som innehöll en text jag skrev för

en massa år sedan, efter en av alla tusen jobbiga

dagar i högstadiet, Jag minns inte vilken klass jag gick i.

Jag tänkte skriva några rader ur den, 

för jag känner att någon gång måste den visas igen.

Jag måste visa för mig själv, hur långt jag har kommit.

Texten är skriven efter en händelse som uppstod
i Murgårdsskolans Aula, under en gästföreläsning

om brandsäkerhet. Alla lärare var på plats, samt ett
stort gäng brandmän i full utrustning. (heja.)

Texten är skriven av mig, vid vad som kan vara
åldern 14-15år, Baserad på verkligheten.

Det här var mitt svar, till den dagens händelse.
Och varje ord, är sanningen.

(Kommande är bara små uttagna delar av den hela texten)

.

.

.

.

.

"En sak som satte sig ganska starkt i hjärnan,

och i hjärtat bortsett från sparkarna, var ordet Hora.

Hora hora hora hora, det var ungefär allt jag hörde
resten av dagen. Hora hora hora hora hora

Det ekar fortfarande."

"STOPPA UPP EN JÄVLA EMOKNIV I FITTAN! säger dom."

"Nån vacker dag ska jag hämnas. Jag längtar tills den dagen
då det bara är mos kvar av era ansikten. Jag skiter i vad som
händer med mig, Jag kommer att sitta och le varje dag,
så länge jag slipper er totalt. Fyfan.
Tror ni att jag skriver det här för uppmärksamheten? Nej.

För det är ingen som uppmärksammar det speciellt ändå."

"..till läraren som satt precis bredvid. Vad fan tänker du med?
Varför vill du inte se?! Du måste ha hört när dom skrek hora
så högt som dom kunde?! VARFÖR I HELVETE reagerar du inte?
Ditt enda svar var 'ta av dig kepsen'."

"Första, andra, tredje.. fjärde sparkarna..
Jag var helt borta, som en närvarande blackout.
Ungefär, jag kunde inte röra på mig. Jag satt helt still."

"Ni kollade på mig med den där blicken.. Jag kommer
aldrig att glömma den. Den sa till mig att allting var
mitt fel, Att jag fick skylla mig själv."

"Mitt förtroende till alla på skolan har försvunnit helt, 

Även till handledarna, Till alla jävla lärare, Till varenda
levande själ som går där. Varför ska jag tillbaka?
Jag skiter i om jag kan 24 (x3+4) - 5..
Jag skiter i om jag vet hur vindkraft påverkar miljön,

eller varför blad är gröna. JAG VILL INTE TILLBAKA.
Mina såkallade vänner, finns inte längre. Känn er som luft."

.

.

.

.

Jag minns fortfarande händelen, som om det var igår.

Men det var nog hela den här texten, som blev början

på den räddning jag skulle skapa för mig själv ett-två år senare.

Min mamma såg den här texten, och agerade.

Jag kan aldrig tacka henne nog, för hur många kopior hon

skrev ut, postade till mina lärare, och vissa sparades i garderoben.

.

.

Jag förstår inte vad jag gör här idag, lycklig.

Jag sitter i ett litet rum, som jag bor i tillsammans med

en kille som är en av dom mest fantastiska människor
som jag har träffat, Har vänner överallt som tar hand om mig
för att dom bryr sig på riktigt, och jag är 60något mil hemifrån,

Och jag är lycklig. Jag sitter, med det jag drömde om då.

Nu är det som vilken dag som helst, men då var det

så långt ifrån en verklighet som jag kunde komma.

Jag har, för inte så länge sedan gått genom Murgårdsskolan

igen, och träffat mina gamla lärare. Jag har inte ännu
vågat möta min rektor, för hans egen skull, men det är
en annan historia. 
Men jag kunde gå i korridorerna, vara i aulan,

utan att känna panikångesten komma krypandes

som alla tidigare år med alla tidigare försök.

.

.

.

.

.

Kanske är detta fel ställe att ta det på, 

men jag har ingen mamma här att krama

och min pojkvän är ute på äventyr med vänner.

Jag inser allt mer, att få människor utanför
skolans väggar visste vad som pågick, trots

att blåmärkena var synliga och min ångest syntes

tydligt för vem som än vilade ögonen på mig.

Mina två+ år av psykisk och fysisk misshandel

ärrade sig fast hårt, men idag står jag på båda benen.

Jag har många att tacka för att jag tog mig hit.

Många, som inte ens har fått en skymt av ett tack,

för att jag inte riktigt har kunnat hantera smärtan

av vad som tidigare har hänt..

.

..

Ni ska få era tack snart, bara ni kan vänta lite till.

Jag måste få göra det här, ordentligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag gör ett försök till att byta bloggportal.  Flyttar över till Nouw.com/isvarmt   Detta för att bloggplatsen inte funkar superskönt i telefonen, vilket kommer vara nästan ett måste inför allt som händer nu framöver.   I värsta fall ...

Seg uppdateringså jag får fullfölja med en sån där ful lista.   Namn: Linda JonassonPiercingar: Tre i läppen, En i tungan, Industrial, Tre hål i öronen. Tatueringar: Två smileysar på handlederna, En text längs ryggraden och ett SAIK-S på foten.Lä...

TvåtusenfemtonEtt år som är på min sida.   Lång tid har gått in på det nya året. Dagarna blev till veckor, och från ingenstans blev veckorna till månader och alldeles strax är april över och det blir maj. Nästan ett halvår har gått och jag ska va...

  Kungsträdgårdenoch fantastiska körsbärsträd!   Idag tog jag en sväng till Kungsträdgården efter jobbet. Köpte mig lite choklad och en glass, och bestämde mig för att göra precis som "alla andra i Sthlm" och fotografera körsbärsträden. Kanske ...