Onsdag, Igen.

Jag har utvecklat en rädsla och en oro,

och en stor, nej enorm, nervositet inför onsdagar.

Onsdagar betyder lektion med den absolut okänsligaste

läraren som jag har mött, Lektioner fyllda av enbart

det som jag har allra svårast för, och det sker under

tvång och om och om igen. och igen. och igen..

Idag blev jag tvungen att sitta på en stol framför alla

andra i klassen, Med alla strålkastare och allt fokus på mig.

Bara det satte mig i en situation av delvis ångest.

När jag var tvungen att läsa upp min nyhetsartikel för klassen,

insåg jag att många i klassen såg på mig hur mycket jag

verkligen hatade att sitta där. Hur obekväm situationen var..

När jag läst klart min nyhetsartikel under tvång, kom läraren

fram till mig, satte sig på huk och sa "Bra, men inte tillräckligt"

Jag fick läsa om hela artikeln igen. Det blev värre och värre.

När jag hade läst den andra gången var jag nära att bryta ihop.

Då kommer hon fram till mig igen, sätter sig på huk..

och säger "Den här delen var hur bra som helst, men inte den här.

Läs om den första delen. Igen".

När jag i nästan tårar läst upp den sista delen sa hon något,

om att det var bra så. Med en ton i rösten som sa "Det får väl duga

för bättre än sådär kan du verkligen inte".

Jag flydde. I tårar.

Att gråta inför folk, det kan jag inte.

Jag har aldrig sett dörren flyga upp så fort,

och jag har nog aldrig tagit ett sådant skutt ner

för trappan, och gått så fort från klassrummet till

ingången till slottet.

Patetiska lilla jag bryter ihop i Flisans famn, som

sprungit efter mig när jag försvann. Hon tog mig i handen

och fick mig att följa med upp på mitt rum.

Hon satte mig på sängen och satte sig bredvid.

Jag blev struken över håret och bara grät.

När jag slutat gråta som värst, gick Lovisa tillbaka

till lektionen.

Jag sitter fortfarande i min säng och gråter,

jag klarar inte av att gå tillbaka till lektionen..

Jag klarar inte av att sluta gråta, eller ens försöka..

Varför är jag så patetisk och varför klarar jag inte

en sådan 'simpel' sak som att läsa från ett papper,

inför människor som hör mig prata varje dag?

Jag vill i panik ringa till mamma och gråta,

och jag vill i panik ringa till tryggheten och gråta..

Men min telefon ligger kvar i klassrummet, och jag

vågar inte gå tillbaka - Inte med henne kvar..

Är jag verkligen så dålig på det, att jag inte kan läsa bra?

Klassas det som att vara dålig på att läsa, när jag bara inte vill?

Tiden har stannat, och jag vet inte alls vad jag ska ta mig till..

Hinner jag helas på en vecka, tills jag behöver se henne igen?

- tills jag behöver diskutera vad som hände idag..

Jag går och lägger mig med alla mina gosedjur, då det är allt

jag har just nu. 'Once upon a time' får försöka hela min dag..

Godnatt.