Just nu sitter jag med mina fötter och ben på 
ett svart vardagsrumsbord med vita rutor på. 
På TVn framför mig är det någon film ur POTC-serien,

Och jag har snart en pepparkaka i munnen.

Jag sitter i soffan i vardagsrummet, med datorn
på benen. Bredvid mig på ena sidan har jag en burk
med mammas vita julgubbar som kakorna kallas här hemma,
Samt en burk med hemgjorda pepparkakor. Det 
doftar så gott, och julen är verkligen slående.
Vardagsrummet är pyntat i rött och vitt in i varje
liten vrå, varje litet hörn. Det är tomtar överallt,
Stjärnor, ljuslyktor, Julen. 

Mamma har gått och lagt sig för att sova i sitt

rum som ligger precis bredvid vardagsrummet,
och allt som hörs är mitt knappande på tangenterna,
samt musiken från datorn. 

Och trots att det är såhär det brukar vara,
så är det något som är otroligt mycket fel.
Eller kanske inte fel egentligen, Men annorlunda.
Snön utanför är helt galen, som alltid.
Det är så sjukt mycket snö, Trots att mamma 
säger att den har minskat med kanske en halvmeter.

Men det är något stort som är annorlunda.

Så stort, att jag knappt kan förstå det själv.

Varje år de senaste nio-tio åren har jag
suttit här, och känt samma sak. Väntan och längtan.
Väntan och längtan efter min älskade storebror
som brukar komma hem nu. Komma hem till jul.

Men nu är det jag som har kommit hem till jul.

Nu är det jag som har missat pepparkakorna,
Missat julshoppingen, Missat tomtarna..

Nu är det mamma som har väntat på Mig,
inte jag som har väntat på familjen..

Det börjar kanske sjunka in att det här inte 
längre är samma hemma längre..

Julen har anlänt hit utan att jag fick vara här.
Jag kan inte hjälpa att bli ledsen över det,
Mest för att det är inte såhär det ska vara.
Det här är inte rätt. Jul kommer inte över
en dag, Men för mig är det bara att acceptera nu.

Resan har varit obeskrivligt lång,
och dom som har varit intresserade av den
har redan fått höra hur allting har gått.

Hur som haver, kom tåget över en timme för sent
till Sandviken, där min pappas ögon mötte
mina direkt genom fönstret när tåget stannade.
Hur han prickade rätt på vagn och plats vet jag inte
men jag älskar honom verkligen. Pappsen.
Mamma stod på andra sidan järnvägen.

Min sovande mamma, i en lägenhet placerad
i ett snöigt nästan-Norrland, bredvid
en skola med ljusstakar i varje fönster.
Hemma, i en stad som är för liten men för stor.

Lägenheten känns lugn och tom.
Ingen svart skugga i något hörn av den,
Enda som har skrämt mig nu är en liten liten
spindel som hade följt med i en av väskorna.

Värmeljusen glimmar fint i sina röda
ljuslyktor på mammas skrivbord.

Denna jul blir inte som tidigare jular.
Då det var Min jul. När jag fick hela min
familj i julklapp. En dag då ingen bråkade,
En dag då alla var glada och sams och mår bra.

Iår blir det säkert så att vi mår bra.
Att vi är glada. Men halva familjen fattas..

Jag får det nog kanonbra ändå.

Imorgon ska jag iväg på stan med pappa,
Och jag ska baka godiskakor med mamma,
Och julgranen ska sättas upp och göras fin.

Det kanske blir bättre då. Kanske.

Nu är jag iallafall i Sandviken..